Att svepa den ljuvliga bägaren med den bittra bottensatsen 

Hur magisk var inte gårdagen. Vi samlades alla rödklädda, ivriga cyklister i Chamonix. Som kalvar på vårbete ville vi äntra cyklarna och ge oss iväg.  Vår huvudguid, Marcell gjorde tillsammans med de andra hjälpguiderna ett toppen jobb och instruerade tydligt och bra vad vi kunde vänta oss.

Från Chamonix cyklade vi genom chamonixdalen med fantastiska skogspartier där brusande bäckar med smältvatten från glaciärerna forsade ned.

Några rejäla uppförsbackar viskade enbart i våra öron vad som väntande skulle komma.

Efter en lång svindlande asfalterad bilväg når vi Vallorcin där vi ska få träna våra mtb skills. Hela anläggningen, som visserligen användes som skidort på vintern, var anpassad för cykel.

På väg upp mot liften

En och en fick vi sätta oss i gondolerna.

I förgrunden ser man Mont Blanc

I backarna kunde vi välja olika svårighetsgrader på spåren nerför.

Efter en lunch bestående av mackor som vi burit med oss bär det av mot Schweiz och Martigny. Vägen dit har Ylva spelat in. Gå gärna in på hennes sida och titta

Det fantastiska med guider är att det vet varje spår och märkliga vägar som man själv inte riktigt skulle hitta. Här är vi på väg in i ett skogsparti där vi fick bära och gå mer än att cykla.

På sina ställen var branten på vänster sida så djup att man bara kunde ana botten

Men vi kom fram till slut. Med en suverän avslutning svepte vi ner mot Martigny där en buss väntade för att ta oss La Fouly där vi sov.

I morse vaknade vi upp till hällregn och en himmel som ganska omgående stängde sina portar. Jag anade att något var på gång.

För två veckor sedan tog jag en träningsrunda på racen. 10 mil hann det bli innan jag kom hem. Där hemma skulle jag ta en tallrik med mat och värma i ugnen.  Som på ett radband kände jag hur varje kota  i ländryggen spelade ett spel och helt plötsligt stod jag där med ryggskott.  Nu var goda råd fyra och jag fick en akuttid hos en Kiropraktiker.  Han kände igen ryggen och gav mig lite övningar som jag kunde göra. Någon cykling var det inte tal om på ett tag.

Allt har gått bra till idag när jag efter en halvmil i stigande terräng kände att idag är en bra vilodag.

Bitte mådde inte heller bra så det blev ett förnuftigt beslut. Även om det kändes lite bittert.

Första ljuvliga koppen med cappuccino tillsammans med några av guiderna, på den Italienska sidan av gränsen vid Sankt Bernhardspasset

Annonser

All vår början..

Redan på morgonen togs jag på bar gärning ur min allra djupaste sömn, brutalt, avbröts den av en knuffade varelse. Visserligen sov jag ute på altanen, i sovmask och öronproppar. Valet var mitt eget, och jag kunde ligga där ute och lyssna på bruset i Sollentuna tills jag fick nog och satte på mig masken och lät mörkret falla över mig. Och drömmarna om cyklingen som ska göras tog överhand 

Men nu var det dags. Allting var packat och färdigt och med väskan i handen, vinkande åt ett par kära vänner, klev vi in i bilen på väg mot Arlanda.

Vi visste ingenting vad som väntar på oss där borta i staden mellan alptopparna.

Parkeringen kändes som en öken eftersom allt vi längtade efter var att få luft under vingarna.

Klockan 11:40 kom vi då iväg mot München där vi träffade en stor del av gänget som ska cykla tillsammans.  Den sista biten till Geneve kändes som ett kort skutt. Genom de små flygplansfönstren kunde jag ana bergen som reste sig under mig. Mäktiga, stolta och brutala

Straxt efter 16:00 kunde vi då äntligen landa i Schweiz, ännu en avbockning från min ”attgöralista” Se Schweiz.

Kul att trängas med alla😊

Resan mellan Geneve och Chamonix skedde med bil medan fantastiska vyer utspelade sig framför våra ögon.

Spända inför allt det som väntar trots att en av oss inte fått ut sin väska från flyget. Borttappad i Munchen. Den kom åter lite senare på kvällen

Nu ligger jag här trött efter en fantastisk lång dag. Spända inför äventyret som kommer och uppfylld av alla nya fantastiska människor jag mött. 

Vårt lilla mysiga hotell. 

Menar ni allvar att vi ska upp dit och cykla?

Black Beauty som ska bära mig under dagarna. Fantastisk hjälp av cykelfirman; Slash.

Briefing inför  morgondagen 

I det tysta hörs frånvaron mest.

Blodet ropar och återigen börjat vardagens jämna lunk trängs sig alltmer in på djupet. Det är dags att röra på sig.  (Allt skulle gå mycket lättare att skriva om inte en belackare sitter brevid mig och skrattar) Det var ett tag sedan några som helst tankar eller ord kom fram på denna blogg. Det är som förgjort ibland. Tiden rinner iväg och till slut har det hänt så mycket i mitt liv att jag inte har en aning om hur jag ska börja eller fortsätta.

Mitt liv i fyra meningar:

1. Flytt till Östersund

2. Förlovning

3. Jobb som församlingspedagog

4. Morfar till Henning

Så, nu är vi alla uppdaterade och eventuella frågor hänvisas till personliga meddelanden. Resten av vår tid på denna blogg, kan vi nu ägna oss åt till att följa våra tappra hjältar på deras quest till det enorma Mount Blanc

Hur kan det vara så att en idé tar form i en människas huvud att i mogen ålder ge sig ut på ett äventyr som innebär cykling med MTB på runt 2500 meters höjd. Under resans gång ska vi göra ca 7000 höjmeter och cykla 245 km.

Allt började med ett förfågan från Aktivisfonden. Är ni sugna på något spännande? Under ett års tid har vi tillsammans med 39 andra jobbat med att samla in pengar till fonden. Eller som det stod i pressmeddelandet  som jag och Bitte skickade ut (vi fick komma till P4 och berätta)

Juni 2017 kommer cirka 45 personer från Sverige åka ned till Chamonix för att cykla över Mont Blanc | The Climb 2017. Men innan dess så har vi som mål att samla in 1.500.000 kr till Aktivisfonden. Fonden stödjer barn med särskilda behov till ett aktivare och därmed roligare liv. Det är andra året som The Climb drar igång projektet och med 2015 i minnet där lite drygt 20 personer samlade in över 700.000 kr och besteg Killimanjaro, väldens högsta fristående bergstopp

Aktivisfonden mål är att hjälpa unga med funktionshinder i deras rätt och möjlighet att idrotta. Alla pengar som skänks går oavkortat till de som gått miste om så många möjligheter och förmåner i livet på grund utav deras funktionshinder. Vi talar om en stor grupp människor som få vågar tro på eller ge en chans. De vars muskler bråkar, vars tankar går på upptäcktsfärder eller vars humör inte alltid följer samhällets förväntningar. Men även de som vågar tänka annorlunda och som inte ser världen genom samma enformiga ögon som oss andra. Vem är det som bestämmer att dessa människor inte är kapabla till något och vem har hittat på att de till skillnad från alla andra, inte skulle behöva ett socialt liv, intressen, god hälsa, vänner och gemenskap? 

Så nu är vi beredda.  På söndag lyfter vi med hela gänget från Arlanda, för att avsluta insamlingsåret. 

Hoppas att du vill hänga med på vår spännande resa. Vi ses i bloggen.

Matz

Allting har en ända

Så var det äntligen dags för den allra sista förberedelserna för den sista cykelturen på VikingTour. Det var en känslosam morgon när de flesta gick omkring som i sin egen värld, lite tysta lite inneslutna. En del av den inre kontemplationen kan ha berott på på någonting så fantastiskt som det kalla regn som strilande faller utanför dörrarna till gymnastikhallen. Ett regn som helt överraskande kom, tror att de hade någonting med att vi skulle cykla.

Dagens planering var lite märklig. Den absolut längsta sträckan läggs till idag och dessutom skall det vara middag och avslutning i kväll. Officiellt gick man ut och sade att den var 159 kilometer men i verkligheten visade det sig vara mer än 200 kilometer lång. Hur som helst fick vi i Touring klassen ett erbjudande att åka buss från Balestrand till Lärdalsöyri, detta skulle korta sträckan med 60 kilometer. Ett erbjudande som över tjugo stycken tackade ja till.

Så efter frukosten packades alla väskor in i de stora vagnarna som bussen transporterade och så satte vi oss att vänta. Eftersom Racing klassen skulle cykla hela vägen så var många igång redan tidigt på morgonen, meningen var att väskorna skulle hämtas upp vid 7:30 och den första färjan som de skulle åka med avgick redan 7:40. För att komma dit skulle de cykla en sträcka på 8 kilometer så ni kan förstå att det var full fart redan tidigt.

20160812_075137

Klockan 8 satt vi i Valhalla, fullt påklädda och väntade, och till slut kom den efterlängtade bussen. Gunnar hade fått turen eller oturen att komma iväg i en tidigare bil medan jag och Bitte, äntligen kunde kliva in och färden började.

Under färden kunde vi se hur regnet ökade och temperaturen gled sakta nedåt på sin skala. Det kändes tufft och när vi väl var framme i Lärdalsöyri var humöret i botten och hela kroppen skakade när jag tog stegen ut ur bussen. Redan då var vi misstänksamma på den uppgivna sträckan och när vi väl stod där och fick vänta på att cyklarna, som kom i en annan bil, skulle anlända började jag inse att detta skulle jag inte klara av idag. Trots den fantastiskt sköna dagen i går var jag fortfarande kall inombords efter den oerhört tuffa delen häromdagen. Gunnar hade redan anlänt och väntade på oss darrande av köld.

20160812_102925.jpg

När du inte är på cykeln så finns det inga möjligheter att skapa värme. Din klädsel är anpassad för aktivitet och ger ingen värme i ett vilande tillstånd. Till slut runt 12 tiden anlände cyklarna och det var dags att ge sig iväg. Men jag kunde inte. Tog ett par tramptag runt bussen men insåg att jag darrade redan så mycket att jag var beredd på att dra mig ur. Så vi pratade ihop oss. Jag, Gunnar och Bitte . De valde att fortsätta medan jag plockade in cykeln igen och satte mig i bussen. Sedan drog vi iväg. På ett sätt var det bra att jag tog detta beslut för när vi väl anlände till Beitostölen över Fillefjell och Eggeåsen så lämpade bara föraren av allt bagage ute i regnet och drog iväg. Som tur var vi sex stycken som åkte hela vägen och vi fick jobba för fullt för att rädda bagaget ifrån regnet.

Hur gick det då för Bitte och Gunnar?

Efter ca 5 mil fick också de nog och bröt. Detta blev en dag med fallna hjältar, som jag förstod det så hade fler 25 stycken brutit loppet på grund av det kalla vädret.

På VikingTour finns det inga förlorare. Alla kämpar vi mot oss själva utefter de förutsättningar som vi bär med oss. Detta gör att Birgitta (vår egen sköldmö) inger mig mer respekt än den personen som vann Racingklassen. Hon kämpade på och sist i mål har hon genomfört hela racingklassen. Men jag träffade också på personer som kämpat på för fullt i Touringklassen och gett sitt allt och de är lika mycket hjältar.

20160813_083011.jpg
Birgitta Nilsen

Med en liten saknad vänder jag och Bitte bilen mot Östersund och lämnar alla dessa fantastiska människor bakom oss. Framför ligger nu ett nytt liv i en ny stad och ett nytt jobb.

20160813_083745

Nästa år?

Då dyker nya utmaningar upp. Vi kommer bland annat att ge oss ut och cykla MTB runt Mount Blanche i sällskap med Aktivisfonden. Följ gärna min blogg för att se hur det äventyret blir.

 

 

Sol i sinne och värme på kropp

​Nää, nu skojar du

Solen som lyst med sin frånvaro visar att den finns

Naturligtvis vaknade vi till uppehålls väder och ljumma vindar den dagen då vi äntligen skulle få vila ut och ta hand om kropparna efter gårdagens strapatser. 

Balestrand

Alla, vi i järngänget förutom Birgitta som fortfarande hänger med i Racingklassen. Dagens utmaning för henne, var att cykla uppför Gaularfjell och tillbaka hit till Balestrand.

Allt detta medan vi lade stor omsorg på de stackars cyklarna som fått utstå en hel del.

Gunnar och Bitte

 Men dagen gick även åt att socialisera på olika sätt och språk. Det är en häftig upplevelse att spendera 24 timmar om dygnet med folk från olika delar av världen. I Valhalla, just denna natt, ligger vi först två svenskar sedan en dansk, bredvid honom finner vi min och Bittes plats sedan ligger det i ordning två norrmän, en belgare, New Zeeländaren som flyttat till Norge, tre från Holland och sedan killen från ryssland som är med.

Kviknes Hotel, där vi fick frukost

I morgon är vår sista dag.

Allt kött är hö

Vilodagen behövdes och nu var det dags för dag 5

Det finns verkligen ett genomgående tema för denna upplevelse, och det är känslan av det kalla regnet som letar sig nedför ryggraden och lägger sig till ro i mina paddings. Under natten hade regnet ökat i kraft och styrka. Jag låg i Vallhalla och lyssnade på den fantastiska trumkonserten som utspelades på taket. Vi skyndade oss ned till Hotell Gloppen där vår frukost serverades. Den procedur som i nuläget blivit vår rutin innebar att sovmadrassen redan var tömd och ihopplockat, cykelkläderna framtagna och alla olika former av energier framtagna. Med tanke på vädret så började vi prata om vad som skulle tas med. Tur var detta för den lilla rygsäcken med extra tröja och vindjacka räddade mig.

Vi, är ett mysigt gäng på fyra personer ifrån Stockholm. En lärare, bussförare, truckförare och polis. Det är fantastiskt hur vi skrattat och varit allvarliga tillsammans. 

Sedan började resan. 

Nu är det så att jag inte har några bilder från denna dag förutom en. Från Sandane till Skei körde vi samma väg som Racingklassen men i korsningen vid Jölstravatnet tog vi till vänster och racinfolket till höger. Där vid en liten bro bröt solen sig fram genom molnen, så vi skyndade oss att ta en liten bild.

Gunnar, Bitte och jag njuter av en liten solglimt

Upp, upp, blött, blött. Ett ständigt mantra som ekade i mitt huvud. När vi väl har de nått de skrikande bergen, Gaulerfjell, hade gruppen splittrats. När jag tittar tillbaka på min Strava och ser att jag cyklade i en hastighet av 4,7 km/h uppför så förstår ni hur slut jag var. Det enda glädjeämnet var en get som stod i vägbanan. Naturligtvis stannade jag för att försöka få kontakt med ”the locals” men det gick inte så bra.

Väl uppe på toppen hade vi en feedstation, där stod Bitte och väntade på mig. Skakande av köld och genomsur av det snöblandade regnet som föll på oss bröt jag nästan ihop i hennes famn. Så slut i kropp och själ vet jag inte när jag var sist. Och inom mig ekade att ”allt kött är hö”

Nu var det endast 40 kilometer kvar till en efterlängtat varm dusch och mat, då upptäckte jag hur konstigt det lät när bakbromsen användes. Den var så nedsliten att bromsbackshållaren tog i hjulets aluminium. Inte bra. Så nedför Gaulerfjell en sträcka på 9,6 kilometer kunde jag enbart använda frambromsen. Tack och lov för alla år på motorcykeln.

Väl framme, efter sju timmar och femtiotre minuter på en sträcka av 165 kilometer, så fanns det bara kallvatten i duscharna.

Ut på böljan den blå

Dag 3.

Efter en dag som fyllde sinnet till bristningsgränsen så var det dags för lite lugnare tempo. Trodde vi.

Dagen började med en fantastisk båtresa från Geiranger till Hellesylt, en timmes resa. Racingklassen för iväg som jehun uppför örnvägen där de skulle vända och köra vägen vi körde i går men uppför. Medan vi njöt av solen på däck.

Väl framme i Hellesylt påbörjade vi en klättring som verkligen gav tonen för dagen. Dagens höjdmeter blev 2630 meter, betänk att varje höjdmeter vi kör är varje meter som vi kämpande tar. Att passera en skylt som talar om  6% lutning är ett kämpande meter för meter. Detta tillhör hela upplevelsen och är en del av utmaningen att göra ett sådant här lopp. Dagens etapp blev ca 98 kilometer

Från Faleide kom vi in på det som kallades för Panoramavägen en väg fram till Lite. Nu började ett stråk där till och med min kompanjon började svära över backarna. Upp och ned, i en ständig ström. Vid varje liten by tog sig vägen nedför bergen för att sedan vända upp igen.

Naturligtvis började det regna också, någonting som varit en ständig följeslagare under denna upplevelse. Från Lite fick vi återigen ta en färja fast denna färd var bara över sundet, en resa på tio minuter. Blöta och kalla längtade vi bara att få komma till Sandane där vi kunde plocka iordning grejerna i Valhalla

I morgon är det vilodag för oss i Touringsklassen medan Racingklassen kör ett tempolopp på 15 km i Sandane