Allting har en ända

Så var det äntligen dags för den allra sista förberedelserna för den sista cykelturen på VikingTour. Det var en känslosam morgon när de flesta gick omkring som i sin egen värld, lite tysta lite inneslutna. En del av den inre kontemplationen kan ha berott på på någonting så fantastiskt som det kalla regn som strilande faller utanför dörrarna till gymnastikhallen. Ett regn som helt överraskande kom, tror att de hade någonting med att vi skulle cykla.

Dagens planering var lite märklig. Den absolut längsta sträckan läggs till idag och dessutom skall det vara middag och avslutning i kväll. Officiellt gick man ut och sade att den var 159 kilometer men i verkligheten visade det sig vara mer än 200 kilometer lång. Hur som helst fick vi i Touring klassen ett erbjudande att åka buss från Balestrand till Lärdalsöyri, detta skulle korta sträckan med 60 kilometer. Ett erbjudande som över tjugo stycken tackade ja till.

Så efter frukosten packades alla väskor in i de stora vagnarna som bussen transporterade och så satte vi oss att vänta. Eftersom Racing klassen skulle cykla hela vägen så var många igång redan tidigt på morgonen, meningen var att väskorna skulle hämtas upp vid 7:30 och den första färjan som de skulle åka med avgick redan 7:40. För att komma dit skulle de cykla en sträcka på 8 kilometer så ni kan förstå att det var full fart redan tidigt.

20160812_075137

Klockan 8 satt vi i Valhalla, fullt påklädda och väntade, och till slut kom den efterlängtade bussen. Gunnar hade fått turen eller oturen att komma iväg i en tidigare bil medan jag och Bitte, äntligen kunde kliva in och färden började.

Under färden kunde vi se hur regnet ökade och temperaturen gled sakta nedåt på sin skala. Det kändes tufft och när vi väl var framme i Lärdalsöyri var humöret i botten och hela kroppen skakade när jag tog stegen ut ur bussen. Redan då var vi misstänksamma på den uppgivna sträckan och när vi väl stod där och fick vänta på att cyklarna, som kom i en annan bil, skulle anlända började jag inse att detta skulle jag inte klara av idag. Trots den fantastiskt sköna dagen i går var jag fortfarande kall inombords efter den oerhört tuffa delen häromdagen. Gunnar hade redan anlänt och väntade på oss darrande av köld.

20160812_102925.jpg

När du inte är på cykeln så finns det inga möjligheter att skapa värme. Din klädsel är anpassad för aktivitet och ger ingen värme i ett vilande tillstånd. Till slut runt 12 tiden anlände cyklarna och det var dags att ge sig iväg. Men jag kunde inte. Tog ett par tramptag runt bussen men insåg att jag darrade redan så mycket att jag var beredd på att dra mig ur. Så vi pratade ihop oss. Jag, Gunnar och Bitte . De valde att fortsätta medan jag plockade in cykeln igen och satte mig i bussen. Sedan drog vi iväg. På ett sätt var det bra att jag tog detta beslut för när vi väl anlände till Beitostölen över Fillefjell och Eggeåsen så lämpade bara föraren av allt bagage ute i regnet och drog iväg. Som tur var vi sex stycken som åkte hela vägen och vi fick jobba för fullt för att rädda bagaget ifrån regnet.

Hur gick det då för Bitte och Gunnar?

Efter ca 5 mil fick också de nog och bröt. Detta blev en dag med fallna hjältar, som jag förstod det så hade fler 25 stycken brutit loppet på grund av det kalla vädret.

På VikingTour finns det inga förlorare. Alla kämpar vi mot oss själva utefter de förutsättningar som vi bär med oss. Detta gör att Birgitta (vår egen sköldmö) inger mig mer respekt än den personen som vann Racingklassen. Hon kämpade på och sist i mål har hon genomfört hela racingklassen. Men jag träffade också på personer som kämpat på för fullt i Touringklassen och gett sitt allt och de är lika mycket hjältar.

20160813_083011.jpg
Birgitta Nilsen

Med en liten saknad vänder jag och Bitte bilen mot Östersund och lämnar alla dessa fantastiska människor bakom oss. Framför ligger nu ett nytt liv i en ny stad och ett nytt jobb.

20160813_083745

Nästa år?

Då dyker nya utmaningar upp. Vi kommer bland annat att ge oss ut och cykla MTB runt Mount Blanche i sällskap med Aktivisfonden. Följ gärna min blogg för att se hur det äventyret blir.

 

 

Sol i sinne och värme på kropp

​Nää, nu skojar du

Solen som lyst med sin frånvaro visar att den finns

Naturligtvis vaknade vi till uppehålls väder och ljumma vindar den dagen då vi äntligen skulle få vila ut och ta hand om kropparna efter gårdagens strapatser. 

Balestrand

Alla, vi i järngänget förutom Birgitta som fortfarande hänger med i Racingklassen. Dagens utmaning för henne, var att cykla uppför Gaularfjell och tillbaka hit till Balestrand.

Allt detta medan vi lade stor omsorg på de stackars cyklarna som fått utstå en hel del.

Gunnar och Bitte

 Men dagen gick även åt att socialisera på olika sätt och språk. Det är en häftig upplevelse att spendera 24 timmar om dygnet med folk från olika delar av världen. I Valhalla, just denna natt, ligger vi först två svenskar sedan en dansk, bredvid honom finner vi min och Bittes plats sedan ligger det i ordning två norrmän, en belgare, New Zeeländaren som flyttat till Norge, tre från Holland och sedan killen från ryssland som är med.

Kviknes Hotel, där vi fick frukost

I morgon är vår sista dag.

Allt kött är hö

Vilodagen behövdes och nu var det dags för dag 5

Det finns verkligen ett genomgående tema för denna upplevelse, och det är känslan av det kalla regnet som letar sig nedför ryggraden och lägger sig till ro i mina paddings. Under natten hade regnet ökat i kraft och styrka. Jag låg i Vallhalla och lyssnade på den fantastiska trumkonserten som utspelades på taket. Vi skyndade oss ned till Hotell Gloppen där vår frukost serverades. Den procedur som i nuläget blivit vår rutin innebar att sovmadrassen redan var tömd och ihopplockat, cykelkläderna framtagna och alla olika former av energier framtagna. Med tanke på vädret så började vi prata om vad som skulle tas med. Tur var detta för den lilla rygsäcken med extra tröja och vindjacka räddade mig.

Vi, är ett mysigt gäng på fyra personer ifrån Stockholm. En lärare, bussförare, truckförare och polis. Det är fantastiskt hur vi skrattat och varit allvarliga tillsammans. 

Sedan började resan. 

Nu är det så att jag inte har några bilder från denna dag förutom en. Från Sandane till Skei körde vi samma väg som Racingklassen men i korsningen vid Jölstravatnet tog vi till vänster och racinfolket till höger. Där vid en liten bro bröt solen sig fram genom molnen, så vi skyndade oss att ta en liten bild.

Gunnar, Bitte och jag njuter av en liten solglimt

Upp, upp, blött, blött. Ett ständigt mantra som ekade i mitt huvud. När vi väl har de nått de skrikande bergen, Gaulerfjell, hade gruppen splittrats. När jag tittar tillbaka på min Strava och ser att jag cyklade i en hastighet av 4,7 km/h uppför så förstår ni hur slut jag var. Det enda glädjeämnet var en get som stod i vägbanan. Naturligtvis stannade jag för att försöka få kontakt med ”the locals” men det gick inte så bra.

Väl uppe på toppen hade vi en feedstation, där stod Bitte och väntade på mig. Skakande av köld och genomsur av det snöblandade regnet som föll på oss bröt jag nästan ihop i hennes famn. Så slut i kropp och själ vet jag inte när jag var sist. Och inom mig ekade att ”allt kött är hö”

Nu var det endast 40 kilometer kvar till en efterlängtat varm dusch och mat, då upptäckte jag hur konstigt det lät när bakbromsen användes. Den var så nedsliten att bromsbackshållaren tog i hjulets aluminium. Inte bra. Så nedför Gaulerfjell en sträcka på 9,6 kilometer kunde jag enbart använda frambromsen. Tack och lov för alla år på motorcykeln.

Väl framme, efter sju timmar och femtiotre minuter på en sträcka av 165 kilometer, så fanns det bara kallvatten i duscharna.

Ut på böljan den blå

Dag 3.

Efter en dag som fyllde sinnet till bristningsgränsen så var det dags för lite lugnare tempo. Trodde vi.

Dagen började med en fantastisk båtresa från Geiranger till Hellesylt, en timmes resa. Racingklassen för iväg som jehun uppför örnvägen där de skulle vända och köra vägen vi körde i går men uppför. Medan vi njöt av solen på däck.

Väl framme i Hellesylt påbörjade vi en klättring som verkligen gav tonen för dagen. Dagens höjdmeter blev 2630 meter, betänk att varje höjdmeter vi kör är varje meter som vi kämpande tar. Att passera en skylt som talar om  6% lutning är ett kämpande meter för meter. Detta tillhör hela upplevelsen och är en del av utmaningen att göra ett sådant här lopp. Dagens etapp blev ca 98 kilometer

Från Faleide kom vi in på det som kallades för Panoramavägen en väg fram till Lite. Nu började ett stråk där till och med min kompanjon började svära över backarna. Upp och ned, i en ständig ström. Vid varje liten by tog sig vägen nedför bergen för att sedan vända upp igen.

Naturligtvis började det regna också, någonting som varit en ständig följeslagare under denna upplevelse. Från Lite fick vi återigen ta en färja fast denna färd var bara över sundet, en resa på tio minuter. Blöta och kalla längtade vi bara att få komma till Sandane där vi kunde plocka iordning grejerna i Valhalla

I morgon är det vilodag för oss i Touringsklassen medan Racingklassen kör ett tempolopp på 15 km i Sandane

Hänförd med film

Jag trodde och tänkte att gårdagen gav en tillräcklig dos av underbara vyer för att räcka över det elände jag kände i kylan. Att jag på ett vis var kompenserad, men tänk vad fel jag hade. Hur jag kunde bedra mig själv.

20160807_144517

Idag startade vi i ett högt tempo från Skjåk. Birgitta som dagen till ära fått en ledartröja i hennes åldersklass och Gunnar pinnade iväg så Bitte och jag hängde med. Efter en stund kände jag i hela kroppen att detta inte riktigt var helt okej för denna dag. Gruppen försvann i fjärran och efter ett tag såg hur min bästa kompanjon stod vid vägkanten. Vi bestämde oss för att köra vårt eget race denna dag.

Jag kan inte riktig uttrycka mig helt och fullt vad hon betyder för mig. Att finna en livskamrat där tanke och känsla så helt stämmer överens är så fantastiskt och fyller mig med tacksamhet.

20160808_091619

Tack till alla vädergudar som gjorde dagen tillräckligt fin. Avsaknaden av solen gjorde sig inte fullt påmind när mil efter mil försvann under hjulen.

Hela mitt inre fylldes av de vyer som ständigt strömmande emot. Till slut blev mättnadskänslan nästan total inombords då vi började närma oss avtagsvägen mot Trollstigen.

20160807_123725

Genast hamnade jag i ett barndomsminne under en familjesemester. Vi for ofta till Norge. När jag var liten så var smör, socker och mjöl betydligt billigare där än här i Sverige därför packades hela bilen full av dessa åtråvärda varor. Själv fick jag tillhandahålla en Solo och kandisocker som jag satt och sög på.

Men nu åter till Trollstigen. Under dessa resor gjordes ordentliga utflykter runt om landet och det jag minns av Trollstigen var hur mamma satt och skrek i bilen och trampade igenom foten i golvet på den gamla Kadetten vi hade. Väl hemma fick pappa en ny bil av sin chef en brun Vauxhall som jag mins med vördnad än i dag.

Men nu glider jag in på vägen mot Trollstigen och fängslas av det fantastiska skådespel som utspelar sig framför ögonen.

Återigen stod vi inför ett val. Fortsätta upp till toppen av Dalsnibba eller vika av på vägen mot serpentinerna ned till Gieranger. VikinTour är upplagt på detta sätt att kör man i Touringklassen så behöver man inte göra vissa moment i loppet, som till exempel, upp till detta berg vars topp ligger på 1476 meter över havet. Detta är nu ingenting som jag sörjer för eftersom vi gör tillräckligt med höjdmeter ändå och tillräckligt med mil. Som denna dag, jag och Bitte cyklade 80 km i 3 timmar och 40 minuter och hade 1463 höjdmeter i bena. En betydligt kortare sträcka än gårdagen men fullt tillräckligt för att kännas i kroppen.

När vi började närma oss Geiranger och serpentinerna som leder ned till byn förstod jag helt plötsligt mammas skrik. Fast från mina läppar var nu detta glädjetjut över ett helt fantastiskt ögonblick som slår det mesta jag upplevt i landsvägscykling. Jag filmade en liten stund så jag hoppas att du kan få en aning om detta som jag upplevde

 

Snart kommer en rapport om dag 3

Regn

​Och regnet det bara öste ned

Detta var dagen då vi äntligen skulle få trä på oss cykelskorna äntra våra vackra cyklar och ge oss ut i evigheten. Nu blev det inte riktigt så som min dröm var målad den krossade omgående mot verklighetens några innehåll. Från Valhalla ( nu är det så att varje gymnastikhall som vi sover i under detta äventyr kallas för Valhalla, de stupade fornnordiska krigarnas hall) klev vi ut i en strid ström av vatten som himlen ansåg att vi behöver. Men jag tog till mig orden som Bitte slängde ut sig ”Efter fem minuter så tänker du inte längre på det” och det stämmer verkligen för huvudet fylldes av den 5,8 kilometer långa uppförslutningen som mötte oss. 

De gånger som regnet trängde in i sinnet var i nerförsbackarna då det blev som sylvassa målar i ansiktet. Vid ett tillfälle började jag fundera om det blivit något den på cykeln den pendlade så märkligt tills jag insåg att det var jag som skakade och fick hela ekipaget att göra sig. 

Ett tacksamt Feedstop kom efter 63km där mackorna var himmelska och colan med än välkomnade när det sedan även fanns choklad där var lyckan fullkomlig. Det enda jag ångrar efter gårdagen var den totala avsaknaden av foton. Visserligen pratade vi om det, men regnet gjorde att kameran fick ligga kvar i sitt skydd. För detta landskap är helt fantastiskt värt varje skakning  och regndroppe som letar sig in i ögonen. Från små hobbitliknande byar utslängda på bergssidorna till de karga bergstopparna uthuggna med hjälp av någon oändlig gigantisk hacka. Plötsligt när vi förbi en vattenkaskad som kastar sig med över sidorna, virvlar förbi inte oss och fortsätter enträget mot nya äventyr.

Efter ca 109 km möter Lom oss den första riktig större byn här var vi tvungna att fatta ett beslut. Skulle vi fortsätta upp på Juvasshytta eller ta till höger i rondellen mot Bismo och Valhalla. Jag tycker att vi tog ett klokt beslut. Våra kroppar var väldigt trötta och vi har gått in i detta utan prestige eller dolda krav. Så vi tog till höger.

Efter 127 km och 2637 höjdmeter så kunde våra kroppar komma till en välbehövd vila.

Idag är en annan dag.

Så är vi då här

​Så var vi äntligen igång.  Eller igång, visserligen har jag inte trampat en meter än. Om inte morgonens provcykling efter det snabba däckbytet jag fick göra kan räknas in. 

Men så är vi då här i Beitostölen. Just nu ligger jag på vår luftmadrass i Valhall. En stor gymnastikhall där vi kommer att stöka och böka med ett sextiotal. 

Inombords fladdrar en mängd fjärilar inför tanken om den stundande prövningen. Kan ju säga att det hjälpte inte så mycket när läkaren som jag träffade för två veckor sedan vände sina bruna ögon mot mig, betraktande min bekymrande min och talar om att det låter lite som ansträngningsastma. Ett tillstånd hon ville undersöka ”Jag bokar in dig på en spirometri. Men det är ungefär fem veckors väntetid nu.” 

Här försökte jag förklara att vi var mitt uppe i flytt till Östersund och när jag sedan lite stammande försökte berätta om loppet jag ska göra (hmm bara 11000 höjdmeter) då var jag glad över att jag satt ned. Nåja det blir tid för detta också. Sedan

Men nu är det dags för tävling. Glädjande besked inför morgondagen.  På grund av vädret och dess makter har starten fått skjuta på sig till tio. Förhoppningsvis har de tyngsta skyarna dragit vidare men inga löften ges. Dessutom kommer man att kapa den sista toppen så att vi inte behöver cykla de sista 700 meterna så det blir bara 1200. Detta eftersom det är nästan minusgrader högst upp.  Tackar och bockar. Få se i vilket tillstånd jag är när min kropp äntligen kommit dit.

Nu har ljuset släckta och tystnaden breder ut sig. Vi syns i morgon.